I denne performative workshopen får deltagere en mulighet til å være med på en kortere reise inn i prosessen til teamet «När horisonter möts», gjennom kropp, lytting og sansning.
Vi forholder oss til stedet både i fortid, nåtid og fremtid, og fokuserer på en erfaringsbasert bevegelse gjennom landskapet der prosjektet har sin forankring. Vi arbeider både med taktilitet og det visuelle feltet, så vel som med følelsene som oppstår i møte med landskapet som en fellesskapende plass.
Vandringen ledes av Katarina Skår Lisa (NO/SÁPMI) som er utdannet koreograf, danser og lærer som gjennom sitt kunstneriske arbeid formidler relasjonene mellom poesi, kunst og natur.
Välkommen till en inspirerande eftermiddag där två skickliga timmermän – Magnus Antaris Tuolja och Jonas Poovi – visar upp sitt hantverk! Under evenemanget får du möjlighet att uppleva traditionella och moderna tekniker, se hur olika verktyg används i praktiken och lära dig mer om timringens rika historia och nutida användning. Ta chansen att komma nära hantverket, ställ frågor och låt dig inspireras av den kunskap och yrkesskicklighet som förs vidare från generation till generation.
Evenemanget är öppet för alla – både nyfikna nybörjare och erfarna hantverksintresserade.
Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset har ett inkluderande perspektiv på identitetsbegreppen och vill att samtliga ska synliggöras. I denna text ges en förklaring till de olika identitetsbegreppen utifrån självidentifikationsprincipen, för gruppen är inte homogen.
Tornedalingar (tornionlaaksolaiset på meänkieli) Rörelsen för att bevara språket meänkieli som tidigare benämnts tornedalsfinska, växte under 1980-talet i Tornedalen och när man hunnit så långt som till riksdag och regering hade begreppet ”tornedaling” naturligt befäst sig som benämning av folkgruppen. Själva benämningen tornedalingar är egentligen inte heltäckande för folkgruppen. Många som inte bor eller har rötter i Tornedalen men delar kultur och språk känner sig uteslutna av begreppet på grund av geografisk koppling.
Kväner (kväänit på meänkieli) är en ursprunglig befolkning med historisk utbredning i norra Norge, Sverige och Finland där ättlingar än idag bebor området och kallar sig för kvän/kvääni, lantalainen och/eller tornedaling. Levnadssätt och traditioner som lever än idag om än i moderniserad form är småjordbruk ofta kombinerat med renskötsel österut (renbönder), jakt på både småvilt och högvilt (vildrensjakt utdöd) samt fiske. Traditionellt båtbygge som historiskt omnämns existerar också än. Hantverk och slöjd är i hög grad levande i kulturen.
Lantalainen/lantalaiset är en ursprunglig egenbenämningen på meänkieli för kvän/kväner. Direkt översättning skulle kunna tänkas vara ”landlänningar”. Även meänkielitalande samer använde/använder begreppet vid syftning av meänkielitalande icke-samer med rötter i samma område. Sannolikt uppstod identitetsbenämning då det fanns tillfällen man behövde särskilja det nomadiserande folket från den bofasta befolkningen. Lantalainenanvänds främst av den meänkielitalande folkgruppen som inte identifierar sig som tornedalingar av geografiska skäl då man har sina rötter i Malmfälten och inte i Tornedalen.
I Gällivare kommun finns fyra samebyar: Báste čearru, Girjas sameby, Gällivare sameby och Unna tjerusj. Gällivare skogssameby är en skogssameby och övriga tre är fjällsamebyar.
På 1500-talet var Norrland samernas land på ett helt annat sätt än nu, där de kunde röra sig fritt utan egentlig konkurrens om markerna. Liksom nu var samerna indelade i byar. Samebyarna låg vanligen samlade kring de stora vattensystemen. Alla byarna hade sina vintervisten i Jokkmokksdelen. Byarna var indelade i land, som var fördelade mellan storfamiljerna i byn. Bland gamla gällivaresamer fanns en levande tradition om en same vid namn Vahtijr. Genom traditions- och arkivforskning har det kommit fram att Vahtijr hade sitt land vid Vahtijrjaure (Vassaraträsket) med sin boplats på södra sidan av träsket. De gamla samernas namn på Gällivare var Vahtijr. (Forsström, Gösta; Strand, Bo. 1977. Gällivare.)
När vi tittar på kartor finns det en mängd av samiska och finska ortnamn för terräng och landskap som tyder på att området var använt långt tillbaka. Det är dock omöjligt att veta till vilken tid dessa ortnamn daterar sig. Dendrokronologiska analyser av barktäkter i Peltovaara, drygt en mil från Gällivare tätort och strax sydväst från Dundret, tillsammans med dateringar av härdar och offerplatser som tidigare gjorts av Umeå universitet, visar på ett nästan tusenårigt kontinuerligt samiskt resursutnyttjande i området. Dateringarna av barktäkter i området sträcker sig över 282 år, från mitten av 1500-talet till tidigt 1800-tal. Peltovaara-området är ett exempel på att vad som vid första anblicken ser ut som orörd skog, tvärtom kan vara ett kulturlandskap med tusenåriga anor. Det är också ett bra exempel på att höga natur- och kulturvärden kan hittas även i brukade skogar som inte kalhuggits, där fläckar med äldre träd och död ved lämnats kvar. (Hallmén, Anna, 2013. Läs mer här)
Etnografen Samuli Paulaharju skriver i 1937 att Torneå är ett nav, en handelsplats på 1500-talet, som drar folk från när och fjärran. Flera språk, blandade samisk-finska bosättningar kan nämnas. Sverigefinnar och tornedalingar är viktiga delar av Gällivares kulturella och historiska landskap, och deras närvaro i området är en påminnelse om Norrbottens mångkulturella förflutna och nutid.
I bilden nedan visas platsnamn i området. De är markerade i olika färger för att visa på namnens språkliga ursprung (gul = svenska, röd = samiska, blå = finska).
Gruvan och gruvdriften har varit en ekonomisk motor i Gällivare och efterfrågan på råvaror fortsätter att driva samhällsutvecklingen.
Gällivare och Malmberget är tvillingar som har vuxit fram tillsammans. Det går inte att prata om Gällivare utan Malmberget. Hanna Larsson, arkeolog på Norrbottens museum, har beskrivit framväxten och livet i Malmberget. ”Den första bebyggelsen i Malmberget började fram växa när malmbanan färdigställts. Byggnader och bostäderna byggdes bredvid och i nära anslutning till gruvan, vilken snabbt blev hjärtat i verksamheten och vardagslivet vid Malmberget. Samhället fick snabbt en karaktäristisk uppdelning i ett högre beläget bolagsområde och ett lägre beläget område för enskild bebyggelse, åtskilda genom ett järnvägs- och industriområde.”
Gruvindustrins betydelse för Gällivares ekonomi kan inte överskattas – den är navet kring vilket samhällets tillväxt kretsar. Samhället är uppbyggd kring gruvdriften, vilket i sin tur färgar den lokala kulturen och befolkningssammansättningen. Samtidigt har gruvans etablering historiskt inneburit spänningar och konflikter mellan ursprungsbefolkningen – skogs- och fjällsamer – och den inflyttade arbetskraften.
Den snabba expansionen av gruvdriften har nyligen lett till en omflyttning av staden och en kraftig ökning av efterfrågan på arbetskraft, vilket i sin tur har skapat ett stort behov av nya bostäder och samhällsservice. Den snabba ekonomiska tillväxten förväntas fortsätta under de kommande åren, vilket innebär att Gällivare står inför en omfattande urbanisering och demografi ska förändringar. Denna inflyttning skapar en dynamisk men också utmanande situation för kommunen, som måste hantera de ökade kraven på bostadsmarknaden, förändrad befolkningsstruktur, kompetensförsörjning, nya konfliktytor och infrastrukturella behov.
Tillväxten leder även till sociala utmaningar, där integrationen av nya invånare i det lokala samhället blir en viktig fråga. Den ökade mångfalden kräver en medveten strategi för att främja social sammanhållning och undvika segregering. Forcerad interkulturell exponering riskerar att leda till kulturell stress och behöver hanteras medvetet av offentliga institutioner och civilsamhället.
